onsdag 24 september 2008

Vi kan väl ta en färja till Lund

Jag minns att jag för några inlägg sedan klagade på att jag inte var intresserad av några nya skivor, filmer, böcker osv. Tänkte inte på den lilla detaljen att det var sommar. Inget bra släpps på sommaren. Det är det som är grejen med höst. Allt bra kommer på hösten. Hur kunde jag vara så glömsk. Det kommer i vanlig ordning att drälla med bra böcker, filmer och framförallt skivor även denna höst. Härligt!!

Hello Saferide släpper nytt just denna dag. Det blir alltså en JT/HS höst 2008. Sämre kombo kan man ju ha.


Veckan fina citat kommer ifrån Anders Borg vår egen finansminister angående högskolestudenters ofta skrala ekonomi.

"En och annan arbetstimma i veckan går att klämma in, det stärker karaktären."

I all sin arrogans så är det mycket roligt sagt. Jag vet inte varför men jag börjar plötsligt nynna på det är så hälsosamt och stärkande i fjällen....

Lejonkungens löften om mer pengar blev alltså intet, och efter höstbudgetproppen har han gjort sig oanträffbar för medierna. Han ligger väl och trycker i sin lejonkula.

Och komihåg: det är inte hamburgaren i tevereklamen som du sedan äter på restaurangen!

lördag 20 september 2008

James Taylor

Åh jag hitta några digitala musikmappar med JT och jag kände helt plötsligt att detta blir nog en James Taylor-höst utan tvekan. Så bra han är. Alltid så bra. Min älskade jobbar dubbelpass och jag saknar henne. Nästan alla mina vänner befinner sig på Irland. (Inte du Mr T, har inte glömt dej..).

Det är ändå en viktig dag i mitt liv idag. Jag har äntligen processat klart med det stora ärendet som stavas min egen far. Jag har nu äntligen insett att det inte kommer att bli bättre, hans minne kommer inte att bli bättre, hans kropp kommer inte att bli bättre. Hans uttrycksförmåga kommer inte att bli bättre. Allt kommer snarare att bli sämre. Snart tre år sedan den förödande Blodproppen. The Blodpropp. Han som alltid har sett 10 år yngre ut ser nu definitivt ut som passet säger. Vi som står honom nära få vara glada för varje dag som han är pigg och orkar vara med. För det gör han ju hyfsat fortfarande. Men jag kommer inte längre att vara arg på honom för att han inte minns, för då sluter han sig ännu mer. Det är inte hans fel.

Min mor är stark och jag vet att hon klarar av det här och hon vet att hon har familjens fulla stöd. Hon måste få andas ut ibland också, bryta ihop och komma igen.

Men det är inte lätt att se en människa sakta försvinna bort. Jag har min bild av min far och den ser INTE ut som den nuvarande bilden. Det är jobbigt att bevittna, men det är ett faktum. Jag har äntligen kommit till den insikten.

Skönt att JT kan trösta mig i alla fall.





torsdag 4 september 2008

Abrakadabra

Jaha så har studierna börjat igen, sommaren är officiellt slut. Jag har inte hunnit med hälften av vad jag tänkte göra under sommaren. Allt är som vanligt alltså. R.e.m. skall jag i alla fall se på lördag, det ska bli trevligt.

Att ta ansvar för sitt eget handlande.

Det är en stor brist på det i dagens Sverige. När någon människa utför någon handling som strider mot lagar och regler så är det alltid den omkringliggande miljöns, samhällets fel. Aldrig den egna individen. Det är samhällets fel att ungar slänger sten på brandmännen i Malmö, det är samhällets fel att någon klottrar på min husvägg här hemma, det är samhällets fel att en rattfyllerist kör vingligt på riksväg 21 och nästan kör ihjäl en cyklist.

Men vänta nu, det sistnämnda är aldrig samhällets fel, eller hur? Är det något de flesta normalt funtade människor kan vara överens om så är det att rattfyllerister, de jävlarna borde hudflängas och naturligtvis få fängelse eller vård. Det är den enskilde individens ansvar om han eller hon har druckit och sedan sätter sig bakom ratten. Samhället borde ta hand om dem. Det är samhällets ansvar att att ta hand om sådana typer som rattfyllerister. I allt övrigt är det alltid någon annans fel.

Detta stör mig. Om jag som diabetiker, häller i mig ett kilo socker, bara för att jag vill och kan, ja då får jag ta eventuella konsekvenser för det efteråt. Förhoppningsvis har jag redan innan min sockerfest tänk på riskerna. Jag har kommit fram till att de positiva aspekterna överväger gentemot de negativa. Jag får skylla mig själv efteråt. Det är inte samhällets fel att det finns socker, jag kan däremot välja att inte äta det. (Det är förövrigt sockerbetans fel att det finns socker här i världen, verkar det som i alla fall)

Alltså innebär det att om man kastar sten på brandmän, av något eller några skäl, så gör man det eftersom man uppenbarligen tycker att det positiva klart överväger eventuella negativa konsekvenser. Eftersom detta resonemang är alltför enkelt och en aning naivt så måste det helt enkelt vara någon annans fel och då finns det bara en kvar att peka ut; samhället. Det egna ansvaret försvinner bort, och stenkastningen kan fortsätta.

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång...