KGB

En aning förvånande att Rapport har den här humoristiska nivån, men det är en fin hyllning till allas våran K G.

The Fear.

Det närmar sig i rask takt. Mitt barn skall komma ut till världen i juli enligt plan. Men den lille kan ju i princip komma närsomhelst. De flesta vakna timmarna ägnar jag åt tankar kring barnet och hur min älskling mår. Läser ibland i både böcker och tidningar. 

När det gäller alla dessa råd och tips och måsten så känner jag en ganska stor skepsism. Det kan inte finnas en enda förälder som uppnår och hinner med allt det där som enligt experterna måste genomföras före, under och efter en förlossning. Det är nog enbart hälsosamt om det visar sig att saker händer som vi inte hade en aaaning om.  Jag känner mig hyfsad förberedd, vad det nu betyder? När det väl är dags för leverans vet jag att jag kommer att uppleva något som jag aldrig tidigare har varit med om och jag tror inte man kan förebereda sig så himla mycket egentligen. Det enda jag vet är att det kommer att bli ett minne för livet. 

Ändå, bland alla tips och råd, så fastnar man för olika saker som inte går att koppla bort. I mitt fall har mina hook-ups varit BB-väskan, försäkringsbiten samt min kärestas ryggpåfrestningar. BB-väskan har jag gaggat om nu i ungefär 7 månader, av oklara skäl.

Värst av alla rådgivande källor är förstås de nedrans nätforumen. Visst, det kan vara bra att få snabba, och ibland korrekta, svar vid akuta frågor. Min sambo har till exempelvis använt familjeliv.se vid ett flertal tillfällen. Efter födseln kan jag mycket väl tänka mig att det kan finnas ett utbyte i att ha ett socialt nätverk föräldrar emellan även via Internet.

Men, istället för att ta det lugnt och försöka slappna av så översvämmas dessa forum med de mest underliga frågeställningar samt "tips & råd". De flesta verkar vara skrivna i ett tillstånd av desperation eller rädsla, ibland kanske en kombination av de bägge. Vissa inlägg har överhuvudtaget ingenting med verkligheten att göra. Att hitta kvalité bland alla inlägg kräver tid och tålamod. 

Exempel: 

"Mitt barn tog på en fluga på fönstret, kan det bli smittat?" 

"Jag åt en glasspinne och sedan läste jag i en tidning att ett ämne som fanns i glassen kunde ge fostret deformerade öron, vad skall jag göra?"

"Det finns så mycket skräp i vårt kranvatten som kan skada fostret så därför dricker jag endast icke-kolsyrat källvatten, det var min moster som kom med det tipset, verkar det fel, tycker ni?" 

"Min treåring hade en jordfläck i ansiktet och jag är rädd att han svalt jord, vad skall jag göra, får snart panik och vill ringa sjukvårdsupplysningen"

"Jag missade meditationskursen och nu sa en annan mamma till mig att jag måste gå på den för annars kommer jag inte kunna slappna av mellan värkarna, har jätteont i magen av ångest och är rädd för att dö, hjälp mig!!"

"Vår katt har fått diabetes, kan det smitta barnet?"

Tidningarna och forumen, tillsammans med sina egna läsare, skrämmer upp föräldrar och blivande föräldrar så till den milda grad att de inte kan eller vågar tänka själva, och de glömmer bort att använda vanligt sunt förnuft. Själv är jag, så här efter några timmars genomläsning av X antal magasin, fullständigt skräckslagen över alla hot och faror som kan drabba mamman och barnet, att jag nu planerar att bygga ett fort i de inre delarna av Norrland där syrgastält, ekologiska odlingar och direkttillgång till en fjällbäck bara är några grundstenar som skall skapa en total hälsa och ge minimala risker för mitt barn. Problemet blir bara att mitt barn kommer att bli en enstöring som inte kommer att fungera i något socialt sammanhang framöver men det får jag leva med. 

Jag kan ju inte ha andra mammor och barn i vårt fort på grund av den stora smittorisken...

Det är tur att man inte ger sig.

I fredags kväll fanns det, efter en ännu outredd incident, vissa tecken på att ohyra hade tagit till sig devisen "ert hem är mitt hem". Ändå trodde vi att den där lille hade återgått till mer van miljö, dvs. någonstans utomhus.

Under lördagen ökade oron något då ytterligare materia, i form av fekalier, hittades.

Under söndagens tidiga timmar gled våra tankar vidare från oro till en med visshet gränsande sannolikhet, då en klart ökad mängd av det tidigare nämnda obehaget upptäcktes. Dessutom var det så att "konstiga ljud tillsammans med oklara humörsvängningar från katten inte direkt kändes bra" som en källa säger till bloggen.

Även frukten i kökets (frukt)skål visade sig ha angripits på ett mycket småaktigt och egocentriskt och illojalt vis.

Fullt pådrag var alltså ordern som gavs under lunchtid söndag. Viss fast inredning fick monteras ned. Skrymslen och vrår kontrollerades. Ingen ohyra hittades. Familjen gick och la sig på söndagskvällen med tunga sinnen. Upprördheten byggde också på en vetskap om att ohyran måste haft hjälp utifrån med detta vedervärdiga belägringsuppdrag. Lite som västtyska ambassaddramat 1975 alltså.

Vem kunde ligga bakom denna djävulska plan?

Under måndagen riktades misstankarna först till lägenhetens förråd som tömdes fullständigt utan resultat. Sent måndag eftermiddag/tidig kväll kom så ett mycket hett tips som gjorde att spaningarna intensifierades till arbetsrummet, även kallat Pelles place. Trots att mycket resurser fanns att tillgå så greps ingen.

Desperado, why dont you come to your senses?
You been out ridin fences for so long now
Oh, youre a hard one
I know that you got your reasons
These things that are pleasin you
Can hurt you somehow

Ja lite så kändes det igår kväll.....Tack Don!

Trots alla bakslag så var huvudhypotesen om var ohyran befann sig densamma. Arbetsrummet kändes rätt. Så....idag flyttade vi ut allt som fanns i rummet. Utom bokhyllan Billy. Vi var lata och dessutom trötta efter nästan 4 dygns jakt och orkade helt enkelt inte att plocka ur alla böcker. Däremot baxades den ut en bit så att det var möjligt att göra en okulär besiktning bakom densamma.

Och där....så fanns den. Djävulen förklädd i päls och små svarta ögon samt ätandes en vad bloggen tror var något slags gardintyg. SwatCat tillkallades och saken var biff! Fanskapet åkte ut. Sååå sköönt. En vidrig syn mötte oss när vi gjorde den tekniska undersökningen av ohyrans tillfälliga bostad. Det är ingen tvekan om att den har haft det riktigt bra.

Bara den här urindoften under dessa dagar har varit....förjävlig.

Nu när det har gått några timmar så finns det utrymme för eftertanke och analys av spaningsarbetet. Det som stör mig mest är att jag inte kan bli av med tanken på den där medhjälparen. Ju mer jag tänker på det, desto mer lutar det åt ett så kallat insiderjobb. Vem kan det då handla om?

Det är därför det känns befogat med det här inlägget eftersom vi alldeles nyss fick ett mycket hett tips till oss här på bloggen, och det är inte vilket tips som helst. Ett foto av en misstänkt och den aktuella ohyran. Om någon känner igen denna varelse (alltså medhjälparen) så tveka inte att kontakta oss så skall rättvisan få göra sitt hårda och obarmhärtiga jobb.

Så här ser fotot ut:

Älskling:

Du är min kärleksfiloSofie.

Plex

Jens Lind har gjort en halvtimmes dokumentär om legendaren Plex Pettersson. Kan ses på SVT-Play.

Garmisch-backhoppningen på nyårsdagen räcker för att ge Plex legendarstatus. Eller 8,90, 8,90, 8,90....

Påminns om Janne Holmlund hopparkrasch och Plex klassiska kommentar. Denna kommentar använder jag själv ganska ofta.

"Och nu Koskuskulle tittar vi tillsammans..."

Hur mår katten?

Babben söker svar på sina livsfrågor i Cognitive Psychology. Hennes blick är svårtolkad.

En kort intervju.

Intervjuar-Pelle (IP): Hej Per, hur mår jag?

Svarar-Pelle (SP): Jotack det är rätt så bra, fattig men lycklig.

IP: Som vanligt då alltså.

SP: Jo, rätt så.

IP: Vad gör jag just nu?

SP: Pratar med mig, annars så skriver jag på en studieuppgift, precis som vanligt det också alltså...

IP: Jag verkar ha ett tråkigt liv, eller?

SP: Tycker jag inte, har världens bästa sambo, mat på bordet, trevliga vänner och relativ god hälsa, nu tycker jag att frågan min är lite negativ.

IP: Okej då, det var inte meningen att göra mig upprörd. Jag tänkte ta upp några frågor om mig som har kommit upp i skallen på sistone, är jag beredd?

SP: Shoot man!

IP: Okej, det handlar om några frågetecken som behöver rätas ut. Stämmer det att jag, när jag var 26 år bommade ett givet extraknäck som reklamutdelare eftersom den rekryteringsansvarige ville ha "någon yngre kraft med lite mer spring i benen"?

SP: Ja, usch och fy för att jag tar upp den gamla tråkiga historien igen men tyvärr så stämmer det, jag är fortfarande chockad över denna åldersrasism in absurdum.

IP: Jag har hört att jag skall bli pappa till sommaren, grattis grattis!!

SP: Ja tack så mycket, jag är så lycklig över det och min älskling börjar bli rund och go nu.
Mycket ansvar men också så otroligt omvälvande. Det trodde man ju inte att grabbarna hade sån fart genom den där lilla prinskorven, jag blev själv överraskad.

IP: Ehh, jaha...öh...vi går vidare.

SP: Det var som en raketmissil!!!!

IP: Ja tack det räcker. Jag tänkte höra, ett gammalt rykte säger att jag ett tag levde på att skriva porrnoveller, det kan väl ändå inte vara sant?

SP: Nej söte Jesus, hur skulle det se ut? Det är bara elakt förtal och löst skvaller i en salig röra. Däremot så har jag skrivit och fått publicerat ett flertal noveller med erotiska inslag i ett antal olika livsstilsmagasin som riktar sig till vuxna läsare. Det har jag gjort. Men det har ingenting att göra med det där snasket och snusket som frågan handlade om.

IP: Skönt att höra, jag trodde inte heller på det, gick det att leva på det skrivandet då?

SP: Näe, det lilla honoraret man får motsvarar inte arbetsinsatsen.

IP: Jag har hört att jag har tränat Thaiboxning. Det kan inte vara lätt med min osmidiga kropp?

SP: Tala för mig själv!! Men det är riktigt att jag har en Thaiboxningsbakgrund, men det är väldigt länge sedan. Jag kallades ett tag för "Sparven från Önnestad".

IP: Jag tror visst att vi har en liten skämtare här? Har jag verkligen ingenting bättre för mig än att ställa en massa dumma frågor till mig själv?

SP: Jo, det har jag rätt i, kanske får gå tillbaka till mina böcker. Hoppas att jag blev nöjd med svaren.

IP: Sparven från Önnestad, det var faaen det dummaste jag har hört på länge....

SP: Men det är sant, fråg

IP: Äsch, tyst med mig jag vill inte prata med mig längre, gå och gör något vettigt istället!
Jag drar nu, hej på mig!

SP: Jävla...jävla...otrevliga skallepär!!

Vad är upp?

Har'e hänt nått dårå på sistone?

Nja, C & T har blivit föräldrar till en ännu namnlös liten flicka som jag personligen hälsade på igår. Verkar mycket trevlig. Hennes pappa C är ett fan av fotbollsklubben Arsenal. Det är inte jag och det verkar inte heller det lilla knytet vara. Pappa C beställde bebiskläder ifrån Arsenal-shoppen (för dyra pengar hoppas jag) och igår när vi träffade bebisen var hon iförd denna kreation. Men lagom till vår träff så indikerade våra näsor att något hade hänt. Förutom att det stackars barnet måste drabbas av skiten så kunde det också konstateras, inte utan ett visst nöje, att hela Arsenal-dräkten var rejält nedbajsad.

Skit skall med skit tas...och stackars barn att behöva bli påtvingad sådan här smörja...I övrigt verkade hon rätt nöjd med livet och, ja, hon var alldeles bedårande.