Abrakadabra

Jaha så har studierna börjat igen, sommaren är officiellt slut. Jag har inte hunnit med hälften av vad jag tänkte göra under sommaren. Allt är som vanligt alltså. R.e.m. skall jag i alla fall se på lördag, det ska bli trevligt.

Att ta ansvar för sitt eget handlande.

Det är en stor brist på det i dagens Sverige. När någon människa utför någon handling som strider mot lagar och regler så är det alltid den omkringliggande miljöns, samhällets fel. Aldrig den egna individen. Det är samhällets fel att ungar slänger sten på brandmännen i Malmö, det är samhällets fel att någon klottrar på min husvägg här hemma, det är samhällets fel att en rattfyllerist kör vingligt på riksväg 21 och nästan kör ihjäl en cyklist.

Men vänta nu, det sistnämnda är aldrig samhällets fel, eller hur? Är det något de flesta normalt funtade människor kan vara överens om så är det att rattfyllerister, de jävlarna borde hudflängas och naturligtvis få fängelse eller vård. Det är den enskilde individens ansvar om han eller hon har druckit och sedan sätter sig bakom ratten. Samhället borde ta hand om dem. Det är samhällets ansvar att att ta hand om sådana typer som rattfyllerister. I allt övrigt är det alltid någon annans fel.

Detta stör mig. Om jag som diabetiker, häller i mig ett kilo socker, bara för att jag vill och kan, ja då får jag ta eventuella konsekvenser för det efteråt. Förhoppningsvis har jag redan innan min sockerfest tänk på riskerna. Jag har kommit fram till att de positiva aspekterna överväger gentemot de negativa. Jag får skylla mig själv efteråt. Det är inte samhällets fel att det finns socker, jag kan däremot välja att inte äta det. (Det är förövrigt sockerbetans fel att det finns socker här i världen, verkar det som i alla fall)

Alltså innebär det att om man kastar sten på brandmän, av något eller några skäl, så gör man det eftersom man uppenbarligen tycker att det positiva klart överväger eventuella negativa konsekvenser. Eftersom detta resonemang är alltför enkelt och en aning naivt så måste det helt enkelt vara någon annans fel och då finns det bara en kvar att peka ut; samhället. Det egna ansvaret försvinner bort, och stenkastningen kan fortsätta.

Säg är det konstigt att man längtar bort nån gång...