...kan ibland innebära att man vaknar mitt i natten, lätt förvirrad, svag i musklerna och med ett enormt sug i mellangärdet. En hungerskänsla som inte går att beskriva för en icke-diabetiker. Man äter något, dock inte för mycket för att försöka undvika en så kallad rekyl, och sedan måste jag i mitt fall, sitta uppe ett tag för att hitta John Blund igen.
Diabetes är en mycket individuell sjukdom men med några gemensamma nämnare för de som har den. De nattliga känningarna är i regel dom värsta för de flesta diabetiker eftersom dom kommer plötsligt och kroppens alla varningssignaler reagerar, samtidigt som jag och min kropp är inställd på sömn. Dagen efter känns det som en ångvält har varit framme. Lyckligtvis har jag inte så många känningar nuförtiden.
Jag kommer aldrig, aldrig, riktigt vänja mej vid det här. Min sjukdom bär jag med mig i kroppen och i sinnet varje sekund av min tid. Den ligger som en liten eld och pyr sakta men säkert ner min kropp, en liten bit för mycket varje dag som går. Jag har ingen aning om, när, hur eller vilka men eller biverkningar jag kommer att få i framtiden, jag vet bara att diabetes definitivt inte är någon fördel att ha.
Förutom en: Man lär känna sin kropp fullständigt. Alla aktiviteter jag gör, stora som små, bra eller dåliga, påverkar min kropp. Jag VET hur varje aktivitet påverkar min diabetes, antingen på ett positivt eller negativt sätt. Allt jag gör i mitt liv måste jag göra utifrån ett diabetes-perspektiv i första hand.
En diabetiker blir, vare sig man vill det eller ej, en mycket god planerare och taktiker och man förlorar för all framtid sin spontanitet. Det är en sorg i sig att inse det.
Kommer på att det snart är jubileum igen. Den 30 maj 2001. Dagen jag aldrig glömmer.
Det kommer säkert att kännas bättre när jag vaknar. Sov gott!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar