söndag 22 juli 2007

Bloggsemestern är tillfälligt off

Tanken var så här: jag skulle idag cykla ut till mina föräldrar för att spendera några dagar i mitt föräldrahem. Nu blev det intet. Dessutom så har det ju regnat så förbannat och tittar jag ut nu så regnar det fortfarande.

Från och till hela denna veckan har jag varit konstig i kroppen. Kramper, yrsel, spasmer, ryckningar, mardrömmar, muntorrhet och illamående. Kände/känner mig bara sämre och sämre för varje dag.

Att jag inte kom på varför jag mådde dåligt förrän idag är verkligen mycket märkligt och får belasta mitt allmänna inkompetenskonto.

Det är ingen större hemlighet längre att jag förra året tog bort ett antal tumörer i dom nedre regionerna och på grund av detta mådde fruktansvärt dåligt mentalt. Ni som inte känner till det här har läst min blogg med dålig skärpa helt enkelt.

Ni som eventuellt umgicks med mig under förra året lär inte ha märkt så mycket under sjäva processen eftersom jag är en excellent skådespelare...

I vilket fall som helst så mådde jag så jävla dåligt att att hade jag inte fått hjälp så hade jag med största sannolikhet inte skrivit de här raderna just nu.
Jag fick hjälp och fick även utskrivet antidepressiva tabletter. Jag har inget emot dessa tabletter för dom har verkligen hjälpt.

Hela den här processen är också, på ett skumt sätt, mycket intressant. Man lär sig så otroligt mycket om sig själv som människa. Eftersom jag har diabetes sedan många år så vågar jag påstå att jag känner min kropp och min själ ytterst bra och bättre än de flesta andra. Ni har ingen som helst aning om vilka resor jag har varit med om både kroppsligt och framförallt själsligt. Det är dock inget jag kan rekommendera och jag garanterar att jag gärna hade sluppit allt om jag hade fått välja.

Förra måndagen slutade jag så att äta antidepressivt. Helt tvärt, tabletterna var ju slut och det var inget mer med det. Jag glömde bort den där lilla detaljen som kallas utsättningssymptom. Dvs. kroppen reagerar på att den där tabletten med de dära konstiga verksamma ämnena helt plötsligt inte finns i kroppen längre. Då omvänder systemet sin förut så goda uppfattning om den dära tabletten och ser den istället som en fiende och då skall min kropp minsann helt plötsligt renas och rensas ut på dessa farliga slaggprodukter som den dära elakingen till tablett har skapat, och, pust, resultatet blir att man mår skit och piss!!

Jag glömde bort den lilla detaljen om utsättning helt enkelt, och efter viss konsultation inser jag nu att man inte bara kan sluta med sådana tabletter hux flux, utan behandligen måste planas ut långsamt. Vi pratar inte Läkerol här. Alltså måste jag besöka min doktor imorrn och kunde följaktigen inte cykla idag.
Jösses vilken lång förklaring till en inställd cykeltur.

När jag ända är igång så kan jag ju beta av några vanliga "sanningar" om "Läkerolen" och det här med att må dåligt i knoppen. Eftersom jag vet att dom åsikterna tyvärr finns därute bland folk och fä.
Det finns inget facit och ingen mall och inget manus om depressioner. Det finns det sällan när det kommer till det mänskliga beteendet.

Nej, man behöver inte vara "hög" under en behandling bara för att man käkar antidepressivt. Tar man den styrka som läkaren efter mycket noggranna analyser har tagit fram till sin patient så brukar det innebära att hjärnan faktiskt är klarare än någonsin eftersom man är piggare, sover bättre, kan tänka rationellt igen och få tillbaka sina riktiga känslor. Ett apatiskt tillstånd är ingen lek, tro mig. Självfallet kan man missbruka tabletterna i akt och mening att skada sig själv, men det kan man göra med ett rödtjut och en grabbnäve Alvedon oxo.

Nej, alla blir inte aggressiva och farliga för andra (och sig själv) för att man äter antidepressivt. Det är större risk att en diabetiker blir aggressiv under ett blodsockerfall, vilket jag i och för sig inte heller blir, än att det går omkring en massa farliga tablettkäkande psykfall på gator och torg. Jag vill påstå att vem som helst kan drabbas av det här. Grannen, arbetskamraten, polaren. Men eftersom de flesta tycker det är jobbigt att tala om dessa sakerna inför familj och vänner, mycket på grund av just fördomar, så håller man käft och lider i det tysta.
Det problemet har jag dock inte längre som ni kanske märker.

Nej, alla åker inte ut och in på psykakuten på grund av att man har en depression. Jag har aldrig varit på en sådan inrättning i hela mitt liv, (det kanske jag skulle behöva av andra själ ;)) jag tog kontakt med min husläkare och mer komplicerat än så behöver det inte vara.

Nej, bara för att man har fått en depression så innebär det inte att man behöver vara en känslomässigt "svagare" människa, och en människa som inte kan ta en motgång. Det finns nog inget som jag tycker är mer korkat än dom åsikterna. Alla som säger att "jag kan aldrig drabbas av det här eftersom jag är sån och sån och sån och så vidare" då säger jag bara: BULLSHIT!! Jag trodde väl för fan inte själv att jag skulle bli deprimerad. Jag fattade inte vad det handlade om förrän jag fick det själv, nämligen att det inte är jag som bestämmer när jag skall bli sjuk, det är sjukdomen som bestämmer!!! Dom som säger så där att dom "vet" att dom inte kan få en psykisk sjukdom, till dom brukar jag säga, "vad bra för dig, då vet du oxo att du inte kan få cancer, alzheimers eller urinvägsinfektion också då eller?" Och då brukar oftast vederbörande ha svårt att hitta bärande argument...

Du som människa kan inte avgöra om du skall bli deprimerad, du har inga val att göra på det området. Spelar ingen roll om du heter Albert Einstein, Lasse Larsson, Bill Gates eller Svea Svensson. Ingen människa, oavsett hur jävla tuff man än tror att man är, är en maskin. Så är det.

Jag menar att dom som tar sig igenom en sådan här process med ett gott resultat, dvs blir friska, har en otroligt stark mental styrka eftersom vi måste gräva ännu djupare i själen för att hitta kraften att överleva.

I alla fall var det därför som jag inte kunde cykla idag.

By the way, thanks for the add dear sister, som kidsen säger nuförtiden...

Lite Sophie:

3 kommentarer:

Malin sa...

Hoppas att du snart känner dig bättre! Hörs, kram /M

Per sa...

Hej. Det är mycket bättre idag redan. Från det ena till det andra, synd att ni är på festivalen i Göteborg då för lördagen den 11:e spelar Timbuk & Damn på Pålsjö Krog, men det vet ni väl redan om?

Per sa...

Nej det gör han inte alls tydligen, jag rättar mig själv, han spelar på The Tivoli fredagen den 10:e.