En morgon för en lyssnare.

Du tittar på mig och jag ser i din blick att du tänker döda mig med dina ord. Du ska bara tortera mig litet först och sedan dödar du mig. Du vill säga det nu, innan frukosten. Du vill att jag ska vara tyst och lyssna.
Men varför?

Varför kan du inte bara gå din väg? Varför måste du stå där och titta på mig och ge mig den där blicken som är fylld med din låtsassorg? Dina ögon säger så mycket mer än alla dina ord. Har du legat hela natten och tänkt på vad du skall säga? Du ser trött ut. Det ser ut som du knappt har sovit något alls.
Det kanske är planen, att se lite trött och ledsen ut och sedan döda mig effektivt och obarmhärtigt. Go ahead, make my day. Varför har du inte sagt något tidigare? Vi kan väl prata om det här, vi är ändå vuxna människor.

Inget samtal, bara du skall prata. Okej, visst, jag lyssnar. Jag är en god lyssnare. Du kör ditt tal från det manus som du tänkt på hela natten och jag lyssnar och nickar och tittar rätt in i dina ögon. Det är dina mördarögon. Nu skall du mörda OSS! VI kommer aldrig mer att vara. Enheten är borta och därmed också magin. Du säger att det kanske aldrig har funnits något starkt mellan oss. Det var en lek som blev litet allvarligare bara. Jaha, där ser man, en lek, vad bra att du berättar det. Du är lekledaren och jag är din leksak.

Givetvis är allt mitt fel, det medger jag. Det är inte du, det är jag. Som vanligt. Det måste det vara eftersom du går din väg. Den vägen har du varit på förut. Du behöver ingen vägvisning, du hittar så bra ändå. Och vägen går inte åt mitt håll.

Varför har jag inte märkt nånting? Du var ju lycklig igår kväll. Eller var du inte det? Har du inte varit ärlig mot mig?

Du har alltså ljugit för mig, spelat ett sjukt spel, utnyttjat mig ett litet tag som en leksak, och nu, när det passar dig, så skall jag läggas på tippen.
Jag vill att du går nu, jag vill inte ha en lögnare i mitt hus! Ut ur mitt hem och kom aldrig tillbaka!

Då ser jag att du gråter, du har tappat bort ditt manus. Du vill säga förlåt och kramas och börja om, och jag går på den teatern igen, för jag förlåter dig och kramar om dig. Vi lappar ihop våra trasiga hjärtan och äter frukost ihop. Du säger något till mig men jag hör inte vad det är, för jag är din leksak igen och har slutat att lyssna.