Fy fan

Vissa dagar så tycker jag faktiskt att diabetes inte är en så farlig sjukdom.
Vissa dagar så hatar jag den så oerhört mycket att jag inte finner ord för det. Idag är en sådan dag. Jag hatar den.
En gång så sa en bekant med diabetes till mig att hon inte såg sig själv som en människa längre, hon såg sig enbart som en diabetiker. Allt, precis allt gjordes utifrån ett diabetesperspektiv. Hon hade inga mänskliga behov längre, bara diabetesbehov. Ungefär så. Åh fy fan.

Ett äkta och innerligt hat. Jag trodde inte att jag kunde känna ett hat men det kan jag tydligen. Tyvärr blir även hatet en vardag till slut.

Vem bestämde att jag skulle dras med detta i MITT ENDA LIV HÄR PÅ JORDEN??? Inte konstigt att man blivit ateist.

Förlåt kära syster att jag inte orkade träffa dig idag men jag är så helt otroligt slut och väck och trött och framförallt på ett uselt humör. Jag kommer igen snart.

Diabetes - try it you'll like it! Ska bli mitt semi-ironiska motto idag.