Jag lever...

Klockan är 03.24.

Nej kära blogg jag är inte alls borta, jag har bara tagit en välbehövlig paus. Samlat qi, pratat med min livscoach, min mentala rådgivare, fått en ansiktsbehandling, gått in i mitt inre själsrum där jag endast bejakat jaget och fått litet balsam för själen. Typ nåt sånt. Eller så har jag varit i mitt föräldrarhem och jobbat. Jag trivs allra bäst där, dessutom får jag arbeta fysiskt med ditten och datten och det är avkoppling för mig.

I korta drag så skall jag alltså plugga igen. Start 3:e september. Heltidsutbildning, samhällsvetarprogrammet, fil kand, och jag vet inte allt, Blekinges Högskola, distans. Jag skall tydligen jobba med människor, det säger i alla fall folk som känner mig. Fördelen är att jag kan spendera en del tid i mitt föräldrarhem och det är bra, för min kära mor behöver avlastning eftersom min far sjunker allt djupare in i sin sjukdom. Enligt mej så är han redan nu på väg in i ett tillstånd som gör att det ej längre kan betraktas som ett äktenskap mellan man och kvinna utan snarare ett slags hemvårdareprogram. Min mor är alltså vårdgivaren och min far vårdtagaren. Vi får vara glada för alla dagar som min far är pigg och glad och med i matchen. Jag har givetvis redan förberett mig mentalt på allt som komma skall. Jag känner att jag vill vara där för mina föräldrar, det kommer att underlätta den dagen jag tänker sörja i lugn och ro. Min far fick en propp i november 2005 och jag skyller mycket av hans nuvarande tillstånd på denna propp. Så är det.

Hur enkelt är det inte att starta en stadsfestival nuförtiden? Några öltält och ett tivoli sen kommer människorna. Varje jävla tätort med självaktning skall ha sin egen dag eller festival eller vadmannukallardet, egentligen så behövs bara alkohol så kommer folket...Jag skall starta Önnestadsdagen nästa år, ett öltält och Hassans eller Axels Tivoli, sedan är det bäddat för succé.

Jag tycker inte om när människor säger till mig att jag "skall hålla käften och gå hem och lägga mig", särskilt inte med tjocka L i "lägga" då blir jag ledsen och förbannad och jag glömmer inte heller...

Tyvärr så blev det inget av min medverkan på konserten med Timbuktu i Helsingborg i fredags kväll, jag var tvungen att göra en annan sak, men rapporterna säger att det var en helt fantastisk konsert. Men varmt.

Jag vill gärna ha en fullständig rapport från systeryster angående The Pogues och Manu Chau från Way out west, jag hörde att Manu var bra och Shane inte lika bra, tyvärr.

Jag tänker alltså inte arbeta mer på mitt nuvarande arbete, så jag är tillgänglig för fika kommande vecka.

Manu Chau, fan alltså, det är en hjälte, varför, varför åkte jag inte och lyssnade på honom????

Derby - Portsmouth, 2-2, det kanske inte går åt helvete i alla fall. Det är bara 37 matcher kvar.

Jag tänker plugga eftersom jag känner för det och man skall göra det man känner för för man lever bara en gång. Så enkelt är det.

Jag älskar mina vänner.

Det är svårt när man inte får samma kontakt med en människa som man är van vid, jag antar att man måste vänja sig efter hand, tyvärr är det redan nu för sent att ställa vissa frågor till min far som jag borde gjort för länge sedan. Varför gjorde jag inte det när jag hade chansen??? Jag är en sån fegis!! Fan!!! Nu är det för sent. Men jag älskar min far, trots att jag aldrig vågat säga det till honom. Han har sina fel och brister men vem har inte det?? Gudarna skall veta att jag har mina brister.

Varför vågade jag aldrig säga det till honom?? Helvete. Jag kan reta mig till förbannelse över hans beteende ibland men jag vet att det är en del av hans sjukdom så jag får inte bli förbannad, men jag skulle så gärna vilja diskutera en del saker med honom medans han fortfarande var "diskussionsbar". Nu vill jag bara ge honom en god ålderdom och jag vill definitivt inte göra honom ledsen. Den stora uppgörelsen skulle ha skett för länge sedan, när jag hade chansen. Men jag var för feg. Nu vill jag bara hjälpa min mor så att hon inte går på knäna. Hon är en fantastisk stark människa. Ett helt liv med upp- och nergångar har gjort henne stark som stål. Min förebild i livet. Stark som stål men samtidigt så otroligt god som människa. Jag är så stolt över henne. En statarunge som har jobbat arslet av sig sedan barnsben, uppfostrat fyra ungar och fått dom att fungera, förlorat ett barn i tidig ålder, och alltid, ALLTID tänkt på alla andra utom sig själv. Och hon lagar fantastisk mat. Den sista generationen som kan laga riktig husmanskost. Vi yngre har inte den kunskapen.

Kan vi inte gå och fika?