Kosmisk svindel.

Min utbildning har redan betalat sig. Ur Peter Hård af Segerstads bok "Kommunikation och Information" finns där ett uttryck som jag letat efter länge.

Kosmisk svindel.

Författaren beskriver det som:
"Kosmisk svindel är ett uttryck som ibland brukar användas för att beteckna den känsla vi kan gripas av inför det ofattbara, det overkliga eller det oändliga, och när vi talar om denna upplevelse som svindelartad, så beror det väl på att vissa insikter kan få oss att känna det som om vi förlorar fotfästet samtidigt som det okända utövar en nästan ångestbetonad dragningskraft på oss."

Alltså ungefär så som man känner(eller kände) dom gånger man sitter ner och tänker på det här med döden. Att, när jag är död, så kommer jag att vara det för evigt. Jag kommer aldrig mer att vara eller finnas. Första gången det hände var någon gång i tonåren givetvis och jag minns att dessa episoder skedde med jämna mellanrum. Det är inte alls ofta som det händer numera, för man blir inte lyckligare av att tänka sådana tankar. Men jag minns att det var riktigt ruggigt, när hjärnan inte riktigt kunde koppla det ofattbara, för att sedan faktiskt göra det och då blev denna fasansfulla insikt för mycket att klara av så man började skaka i hela kroppen.

På ett sätt en mäktig upplevelse och förmodligen helt naturlig. Jag har pratat om dessa upplevelser några gånger med andra men har aldrig hittat ett bra utttryck för att förklara känslan. Förrän nu. Och ja, jag är fortfarande rädd för att dö.